Taggad: minnen

fredag 2 augusti 2013, Gotland

Jag kisar mot den kvällsvarma solen, håret är strävt av hav och den finaste sand jag vet. Vi är på Fårö. Jag har just bokat om vår båtbiljett hem till Stockholm, en dag till stannar vi. En dag till i paradiset. Lilla E springer förbi, hon älskar dom här dagarna på stranden. Två dagar kvar på semestern tänker jag och känner det bekanta vemodet komma smygande. Känslan av att något jag håller kärt är på väg att försvinna. Det är på många sätt vackert, som att mina sinnen förstärks. Jag vill ta vara på varje sekund. Jag kan ibland söka mig till vemodet, det stillsamma, sorgsna och ensamma. Sista dagarna på sommarsemestern gör jag allt med andakt. Sista doppet, morgonkaffet på mamma terass, sista glaset vitt på favoritstället vid havet. Allt ska memoreras. Känslor, ljud, smaker och dofter sorteras in i olika fack, redo att plockas fram en tråkig och deppig höstdag.

Mina minnen blir som små extrabatterier när orken plötsligt tar slut.

franska charkuterier, ostfondue och kärlek

Jag ligger i badet. Från rummet hörs jazzmusik och från restaurangen under oss kommer en doft av vitlök. Dom tunga fönsterluckorna är uppslagna och utanför faller ett lätt regn. Vi har just kommit till Annecy, denna lilla pärla vid Frankrikes näst största sjö. Vi har hittat ett litet enkelt hotell precis vid floden. Kvinnan som äger stället skrattar när F bläddrar i mobilen bland färdiga franska fraser. Hon pekar på min mage och säger något som jag uppfattar som en fråga. Nej det är inte dags ännu svarar jag på engelska. Hon skrattar igen och jag undrar om hon förstod. Det här med bad har blivit en liten ritual innan vi går ut, jag med magen och F med ett glas gott franskt vin i handen. Det är första kvällen med dåligt väder sedan vi börjat resan och vi upptäcker att F inte packat någon varm tröja eller jacka. Han drar, fnissig av vinet, på sig en av mina stickade koftor med trekvartsärm sen går vi till en fantastisk liten restaurang precis i nivå med floden. Vi äter fondue och franska charkuterier. Vid bordet bredvid sitter två unga killar, deras ögon gnistrar mot varandra och dom ser tydligt förälskade ut. Jag tänker att så ser nog andra på oss också just nu. Nyförälskade och med ett barn på väg, hela livet framför oss. Vi pratar om obetydliga saker, som att det var otroligt orutinerat av F att inte packat mer än kortärmat, vad bökigt det var att köra ut ur Geneve och att ostfondue det äter man nog max en gång per år. Jag vet inte om det då men det är någonting speciellt med just den här stunden. Någonting som gör att jag kommer att minnas den för resten av mitt liv, den fastnar extra tydligt i mitt minne och i mitt hjärta.

Dagen efter äter vi frukost i solen, chokladcroissanter och kaffe med mjölk. Vi bläddrar i vår kartbok för att komma fram till den bästa vägen att ta för att komma till Chamonix.

Vi ska nämligen upp på Mont Blanc.

Rimini och Pite älv

Sommartid, ett av mina favoritord. Ingen förklaring behövs. Solen fullkomligt flödar in i vårt kök klockan sju på kvällen, grannarna grillar och vi har balkongdörren på vid gavel. Det känns lovande och hoppfullt. En hel sommar. Snart är den här. Kanske struntar vi i Gotland och åker till Italien, eller Spanien. Eller kanske hyr vi en stuga vid Pite älv. Vi får väl se. För två somrar sedan hyrde vi en bil och for genom franska alperna ner till Italien. Bästa resan i mitt liv.

Vad härligt ändå det är att fara på semester, man tar alltid med sig något hem, något nytt. Jag menar inte en pryl typ Eiffeltornet i miniformat utan mer en känsla. En ny vana. Ett nytt sätt att se på saker. Som exempel, jag och min storasyster var i Rimini för ett par år sedan. På hotellet vi bodde hade dom en fantastisk frukost. Jag åt samma varje dag, perfekt rostat bröd med smör och marmelad, färska jordgubbar med torkad aprikos och hemgjord yoghurt och till det en lagom krämig cappuccino. När jag kom hem återskapade jag den här lilla frukosten varje dag i månader och kunde på så sätt uppleva lite Rimini fast hemma i stan. Det kan låta banalt men jag älskar sånt :)

minnen och morfars gamla pyjamas

Sommaren 2011. Jag och F ska tälta för första gången. Allt var perfekt, vi hittade bästa stället i världen att slå läger på, vi badade, solade och gräddade pannkakor. Allt var som en dröm fram till att vi insåg att vi skulle ju sova i tältet också. Du vet känslan när man var liten och skulle sova borta. Det var fniss, bus, godis och skoj fram tills det var dags att bädda madrassen man skulle sova på nedanför kompisens säng. Då kom verkligheten krypande. Varken mamma eller pappa på plats för att säga god natt. Det var nya ljud och nya dofter. En liten stund gick det att låtsas som om att allt var okej men sen brast det. Man fick fara hem igen. Precis det här upplevde vi där i tältet. Jag är mörkrädd som bara den och den här kvällen visade det sig att även F var mörkrädd, ordentligt mörkrädd skall tilläggas. Han var alltså inte den trygga axel att luta sig mot som jag hade räknat med. Så vi låg där i skenet av en gammal tältlampa som jag hade med mig och flimmret från ipaden, laddad med flera avsnitt Breaking Bad tror jag det var. Gud vilka naturmänniskor vi var. Vi försökte låtsas inför varandra att det inte var så läskigt. Vad var det, sa han. Det var bara en fågel sa jag. Hörde du, sa jag. Ja det är nog bara bryggan som gnisslar lite svarar han. Det här skådespelet fortsätter vi med. Den ena rädd och den andra trygg och lugn (på låtsas). Vi turas liksom om. Efter ett tag reser sig F och börjar gå igenom packningen. Först lugnt och strategiskt sen mer desperat och oorganiserat. Var är fällkniven, säger han. Rösten är lite ljusare än vanligt. Fällkniven tänker jag, vad ska han med den till. Efter en stund hittar han kniven och lägger den bredvid sig i sovsäcken. Så, nu känns det bättre pustar han ut. Jag kan liksom inte riktigt dela den känslan med honom där. Jag tycker nog att det känns lite sämre. Ja hur som helst så måste vi väl ha somnat till där i tidig gryning någon gång. Vaknar lite senare och inser det fantastiska med att tälta ute i det fria. Det är knäpptyst, havet är lugnt, himlen klarblå och klipporna svala efter natten. Kolla första bilden, F sträcker ut sig lite i morgonsolen i min morfars gamla pyjamas. Jag ligger kvar i tältet och känner mig som världens lyckligaste. Det är sommar, sol, han den där mörkrädda lite långa typen är min och i magen har jag en liten tjej som sparkar och lever om. Och jag minns det så väl när jag ser på dom här bilderna. På frukosten berättar jag för F att när han somnat så tyckte jag att jag hörde en björn stryka runt utanför tältet. Det finns väl ingen björn här ute får jag till svar. Efter ett tag kryper det fram att han varit rädd för diverse mördare/yxmördare. Det logiska där i morgonens ljus är ju att anta att det var vinden vi hört men om natten blir allt mycket mer hotfullt. Vi bestämmer modigt att stanna en natt till. Herregud hur farligt kan det vara. Plus lite fånigt att komma hem efter bara en natt när man berättat för alla man känner att man ska ge sig ut i naturen några nätter.

Det här med foton. Hemma hos pappa finns en stor låda med bara en massa foton från när jag och min storasyster var små. Jag fullkomligt älskar att gå igenom den. Bilder från verkligheten, livet. Mitt liv. Så tänker jag som så många gånger på vad som kommer hända med alla mina bilder. Dom ligger säkra på en disk här och en annan disk där, men hur säkra? Inte lika säkert som gamla hederliga fotonegativ i ett bankfack va? Jag vill att lilla E ska ha en stor låda med bilder i källaren från ett liv som hon är för liten att minnas. Hennes liv. Dit hon kan gå och bläddra och minnas. Skratta åt min frisyr och sin pappas glasögon. Minnas hur köket såg ut och vilka muggar vi drack morgonkaffet i. Säga att men herregud vart tog den där gamla lampan vägen, den är ju svinsnygg.

Eller är det så att lådan med foton blir en låda med hårddiskar istället, som man får märka med små lappar. Sommar och vinter 2011-2014. Det känns inte lika äkta. Inte lika romantiskt.

kärlek

Jag hade en ljusblå kofta på mig och hade just beställt grillad majskyckling. Det var höst och vi satt på ett litet ställe på Rösrstrandsgatan. Du beställde bästa vinet på vinlistan och vi höll handen mest hela kvällen. Jag kommer att minns den där kvällen för resten av mitt liv. Minnas kvällen då du sa att du vill bli gammal med mig.

doften från farmors tvål

memories

Här hemma pratar vi mycket om att spara ordentligt, lagra allt på externa diskar, backa upp allt en extra gång. Vill vara riktigt säkra på att allt finns kvar. Sparas. Jag tänker ofta på det där. Det där med minne. Minnet. Minnen. Det finns så mycket jag vill spara och det enda stället jag vet att jag kan lägga allt är i minnet. Det går liksom inte att förvara minnet av doften från farmors tvål på annat sätt. Eller ljudet av dörren till garaget i huset där jag växte upp. Min farfars alldeles speciella sätt att bläddra i en tidning. Känslan dom första dagarna på mitt livs första jobb. Luften på mormor och morfars vind en het sommardag. Visst du kan skriva om det och ta fina foton men inget kan ersätta minnet. Originalet.

min dag idag

Idag för 32 år sedan föddes jag. På Uppsala Akademiska sjukhus. Under en promenad under julhelgen pekade mamma på en man som skottade uppfarten till sin villa och sa, där är han som körde taxin in till Uppsala den natten du skulle födas. Ja där ser man:)

Vad jag önskat mig, hmm ja säkert bara en massa onödigt. Vad jag behöver? Förmodligen ingenting. Ja förutom sömn då förstås eller en liten solsemester. Nej nu tänker jag njuta av att det är min dag idag och bara bli uppassad på.

högläsning och advent

Nu är det snart första advent. Luckor öppnas, ljus tänds och Bing Crosby sjunger om en vit jul. När jag gick i lågstadiet läste vår fröken ur Kalabalik hos morfar prosten, ett stycke inför varje advent. Medan hon läste brann ett adventsljus på katedern, ni vet ett sånt med siffror för varje dag fram till jul. Det var mysigt och lite högtidligt. Måste nog köpa mig den där boken, jag minns att vi skrattade högt många gånger åt alla tokigheter dom hittade på där hemma hos trötta gamla morfar prosten. Så gillar jag högläsning också, inte bara ur Totte bakar och Totte går till doktorn och allt vad vi nu läser hundra gånger om dagen här hemma, utan ur mer riktiga böcker. Lilla E har för övrigt slitit upp och av varenda lucka i sin gratiskalender från ICA, men vad trodde jag. Ut och skaffa en riktigt fin julkalender nu, full med glitter, drick varm choklad till frukost och njut av att julen snart är här. Det ska jag göra!

ensam med sig själv

För många år sedan läste jag i en tidning om en man som hade hade förlorat sin fru. Han hade ingen annan än henne och när hon inte fanns längre var han helt ensam i livet. Han berättade att han hade en spegel vid köksbordet, så när han satt där och åt sin frukost, sin lunch och sin middag så kände han sig lite mindre ensam. Den bilden har blivit kvar i mig. Ensamhet. Undrar just om han har träffat någon att dela sina dagar med och ställt undan den där spegeln.

då när man inte raderade

Jag minns en gång när jag var liten. Vi hade så mycket snö en dag. Hela trädgården gnistrande vit. Jag ville dokumentera, komma ihåg, spara. Vi hade en polaroidkmera. Jag minns att jag ställde mig i fönstret i mitt rum med kameran i handen. Varje bild kostar tio kronor hade pappa sagt till mig när han visade hur den fungerade. Jag tyckte den här bilden var värd tio kronor. Ut kom det lilla vita arket, jag tog det försiktigt mellan tumman och pekfingret och skakade så där lite fram och tillbaka. Bilden blev inte som jag tänkt mig, allt man såg var en suddig liten person och en stor kamerablixt i ett fönster. Jag skämdes. Knölade ihop fotot och slängde det. Jag vet att pappa hittade den där bilden och tog upp den igen. Jag skulle vilja ha den, som ett minne av  hur det var då. Då när man inte raderade en dålig bild och tog en ny.