Taggad: kärlek

något slags nyårslöfte

Skärmavbild 2014-12-17 kl. 13.38.30

Ibland vill mamma och pappa göra saker själva säger jag till lilla E. Gå på restaurang, bio eller kanske bara sitta och prata. Ja svarar hon, och då vill jag vara med. Jag och Juni. Ja vad säger man, den där egentiden är nog inget man får serverat på ett tjusigt fat. Det gäller att kavla upp ärmarna, dra på sig storstövlarna och gå ut och jaga rätt på den. Vi är ganska dåliga på det där jag och F, att jaga egentid menar jag. Vi är himlans bra på att längta och se fram emot att tjejerna blir några år äldre för då ska vi hyra en härlig Porsche cabriolet à la 60-tal och blåsa runt i Frankrike. Små vindlande vägar, runda glasögon och sjalett. Filmiskt. Ja ni fattar. Men det en lätt glömmer av är de där lite mindre glammiga stunderna som är minst lika viktiga. Så det får väl bli något slags nyårslöfte då tänker jag. Mer egentid! Ja det och att bli jävla stark förstås.

Älskar för övrigt den här bilden från vår mini moon i Paris. Synd att det är en mobilbild med skräpig kvalitet annars hade vi nog printat ut den i modell större.

natt efter natt efter natt

Vår säng är 180 bred, av dom centimetrarna nyttjar jag ungefär 30, F tar upp lite mer säg kanske 60. Vi delar alltså på en 90-säng, en sån man hade när man var tio år och bodde hemma. Det krävs inget mattesnille för att räkna ut att vi då har hela 90 cm kvar av dubbelsängen. Man skulle ju kunna romantisera det hela och tänka att Åh va fint att dom fortfarande vill ligga tätt omslingrade hela natten och låta den ena sidan av sängen vara helt orörd. Nej så är det förstås inte. Det finns en tredje part i det här dramat. En person som iklädd blommig pyjamas helt ogenernat natt efter natt efter natt kräver sina 90 centimeter av vår säng. Det gnisslas tänder, pratas i sömnen, sparkas och fäktas. I hemlighet planerar vi en kupp, en välutformad plan för att få bort den där lilla från vår säng men det är tungrott, ständig motvind. Dagens trötthet vinner lätt över sluga planer om en egen säng i det egna rummet.

Så tills vi tar oss i kragen och gör slag i saken får jag väl passa på att njuta av dom mysiga och härliga sakerna den där blommiga lilla mitt i sängen ger oss. Hennes fantastiska doft och snusande andetag, hennes varma fötter i ett höstkyligt sovrum och hennes små lena händer som famlar runt i mörkret på jakt efter en annan hand att hålla i sin.

klump i halsen och spenatsoppa

Elsa står det på en av hyllorna. Jag får en klump i halsen. Här är det bra om det alltid finns extrakläder förklarar en av pedagogerna. Fröken sa vi på min tid, dagis och dagisfröken. Dom visar oss vidare runt, en toalett med en mini toalettstol, handfat som är anpassade för dom allra minsta. Namnmärkra madrasser och små kuddar i ljusblå frotte. Här gör sig klumpen i halsen påmind igen. Jag ser på dom andra föräldrarna och tänker att domser så coola ut, obrydda liksom. Jag läser på veckans matsedel som sitter uppsatt i hallen att det serveras soppa och hembakat bröd idag. Spenatsoppa med kokt ägg är tydligen en favorit bland barnen. Pedagogerna på Elsas avdelning verkar lugna och trygga, dom ler varmt och ärligt när dom säger att det här kommer att gå fint. Dom förstår tänker jag. Förstår min känsla av skräckblandad förtjusning, min rädsla att lämna det dyrbaraste jag har till främlingar men också glädjen över allt nytt hon kommer att få uppleva och lära sig. Dom är tre styckan som börjar idag, Abbe, Ingela och Elsa. Jag vill berätta för dom hur speciell hon är lilla E, berätta om hennes fantastiska humor, hennes varma kramar fulla av kärlek och om hennes otroligt grymma dance moves, men jag säger inget. Det får hon visa själv för fröknarna och nya polarna på daaaaaagis!

Håll i er nu kommer vi!

fredag 2 augusti 2013, Gotland

Jag kisar mot den kvällsvarma solen, håret är strävt av hav och den finaste sand jag vet. Vi är på Fårö. Jag har just bokat om vår båtbiljett hem till Stockholm, en dag till stannar vi. En dag till i paradiset. Lilla E springer förbi, hon älskar dom här dagarna på stranden. Två dagar kvar på semestern tänker jag och känner det bekanta vemodet komma smygande. Känslan av att något jag håller kärt är på väg att försvinna. Det är på många sätt vackert, som att mina sinnen förstärks. Jag vill ta vara på varje sekund. Jag kan ibland söka mig till vemodet, det stillsamma, sorgsna och ensamma. Sista dagarna på sommarsemestern gör jag allt med andakt. Sista doppet, morgonkaffet på mamma terass, sista glaset vitt på favoritstället vid havet. Allt ska memoreras. Känslor, ljud, smaker och dofter sorteras in i olika fack, redo att plockas fram en tråkig och deppig höstdag.

Mina minnen blir som små extrabatterier när orken plötsligt tar slut.

mitt hjärta i hans

w4

Det finns ingen som honom. På morgonen doftar hans hud av kryddor och russin, håret är rufsigt och han är den vackraste jag vet. Han är min trygghet, mitt lugn, min glädje och min styrka. Han får mig att växa, våga mer och tänka i nya banor. Han ser alltid mitt rätta jag och älskar både mina bra och mina dåliga sidor. Han bär mitt hjärta i sitt och jag bär hans i mitt. Nu när vi har svarat Ja på frågan om vi vill dela resten av våra liv tillsammans kan jag äntligen kalla honom för min man.

Tack för att du finns älskade du!

hon är vårt sommarbarn

Hon har en blå morgonrock på sig när vi äter frukost. Hon slickar mest av smöret från smörgåsen och målar bordet med smultronyoghurten. Blir arg om hon inte får välja vilken stol hon ska sitta på. Jag har klippt hennes lugg kort, rakt av och hon ser lite grann ut som mig när jag var liten. Hon är smutsig under fötterna trots att hon inte gillar att gå barfota. På stortårna syns lite rött nagellack, annars är det mesta avskavt. När hon ler anar jag att hennes hörntänder är något längre än framtänderna. Hon är fantastisk. Ibland gnistrar det till i hennes ögon och jag får en lång och hård kram. Min mamma säger hon, om och om igen. Hon är det bästa av mig och det bästa av sin pappa.

Hon är vårt sommarbarn.

bröllop under sju ekar

Nu tar vi bilen och far upp mot slottet. Slottet i Dalarna där bröllopet äger rum. Fina vänner bjuder oss att dela deras dag. Hur många klänningar jag provat innan jag bestämt mig vilken jag ska ha? Herregud. Ja det blev den gröna i alla fall. F kommer vara mycket tjusigare än mig. Urtjusig. Ja nu lämnar vi stan och lilla E. Jag längtar efter henne innan vi åkt och undrar hur det blir att vakna utan henne. Vi kommer att ha en magisk dag med ett bröllop under sju ekar, champagne, skratt och säkert en massa tårar. En ljus och lång natt med dans, slängda kavajer och klackskor, skavsår och vickning.

Det blir en dag att minnas.

franska charkuterier, ostfondue och kärlek

Jag ligger i badet. Från rummet hörs jazzmusik och från restaurangen under oss kommer en doft av vitlök. Dom tunga fönsterluckorna är uppslagna och utanför faller ett lätt regn. Vi har just kommit till Annecy, denna lilla pärla vid Frankrikes näst största sjö. Vi har hittat ett litet enkelt hotell precis vid floden. Kvinnan som äger stället skrattar när F bläddrar i mobilen bland färdiga franska fraser. Hon pekar på min mage och säger något som jag uppfattar som en fråga. Nej det är inte dags ännu svarar jag på engelska. Hon skrattar igen och jag undrar om hon förstod. Det här med bad har blivit en liten ritual innan vi går ut, jag med magen och F med ett glas gott franskt vin i handen. Det är första kvällen med dåligt väder sedan vi börjat resan och vi upptäcker att F inte packat någon varm tröja eller jacka. Han drar, fnissig av vinet, på sig en av mina stickade koftor med trekvartsärm sen går vi till en fantastisk liten restaurang precis i nivå med floden. Vi äter fondue och franska charkuterier. Vid bordet bredvid sitter två unga killar, deras ögon gnistrar mot varandra och dom ser tydligt förälskade ut. Jag tänker att så ser nog andra på oss också just nu. Nyförälskade och med ett barn på väg, hela livet framför oss. Vi pratar om obetydliga saker, som att det var otroligt orutinerat av F att inte packat mer än kortärmat, vad bökigt det var att köra ut ur Geneve och att ostfondue det äter man nog max en gång per år. Jag vet inte om det då men det är någonting speciellt med just den här stunden. Någonting som gör att jag kommer att minnas den för resten av mitt liv, den fastnar extra tydligt i mitt minne och i mitt hjärta.

Dagen efter äter vi frukost i solen, chokladcroissanter och kaffe med mjölk. Vi bläddrar i vår kartbok för att komma fram till den bästa vägen att ta för att komma till Chamonix.

Vi ska nämligen upp på Mont Blanc.

torra händer och jobbhjärna

Ska det vara så svårt att hitta vita strumpbyxor. Har letat nästan överallt. Vill ha heltäckande vita fina strumpyxor till ett bröllop i maj. För visst får man väl ha vita strumpbyxor bröllop. Det är väl helvitt man ska undvika som gäst. Måste dubbelkolla det tror jag.

Tänk igår började jag jobba igen, efter ett och ett halv år hemma med lilla E. Vilken omställning. Jobbhjärnan har varit på paus fick jag ju snabbt bli vittne till. Det mesta finns förstås kvar där inne någonstans, måste bara damma av det lite :) I smyg fantiserar jag om sovmorgon och lite godare kaffe i kaffeautomaten. Fast bara i smyg. Positivt är att vara omgiven av vuxna hela dagen, lära sig nya saker och poolen att simma i när man har långlunch. Ett minus är att behöva ställa klockan på morgonen, alla stressade människor i tunnelbanan och händer som blir torra av kontorsluft (stor tub L:A Brukets handkräm ett måste i väskan). Fint att ha en omtänksam fantastisk F hemma efter jobbet, som lagat tvårätters med vin.

Tack för att du finns!