Taggad: foto

följ mig på Instagram @jessimfine

20140108-082658.jpg

20140108-082721.jpg

20140108-082728.jpg

20140108-082741.jpg

20140108-082711.jpg

20140108-082748.jpg
Dagarna som går. En mage som växer och en längtan efter lillasyster som kommer i maj. Vi promenerar i ett kyligt och folktomt Öregrund. Havet ligger blått och spegelblankt, isen har inte lagt sig ännu. Packar varsamt undan julen, sopar bort alla spår av granbarr och glitter. Fingrar lite på julklapparna vi fått, dricker starkt te med julkrydddor och väver drömmar om det nya året vi har framför oss. Det är dagarna som går. Ha en fin dag!

fredag 2 augusti 2013, Gotland

Jag kisar mot den kvällsvarma solen, håret är strävt av hav och den finaste sand jag vet. Vi är på Fårö. Jag har just bokat om vår båtbiljett hem till Stockholm, en dag till stannar vi. En dag till i paradiset. Lilla E springer förbi, hon älskar dom här dagarna på stranden. Två dagar kvar på semestern tänker jag och känner det bekanta vemodet komma smygande. Känslan av att något jag håller kärt är på väg att försvinna. Det är på många sätt vackert, som att mina sinnen förstärks. Jag vill ta vara på varje sekund. Jag kan ibland söka mig till vemodet, det stillsamma, sorgsna och ensamma. Sista dagarna på sommarsemestern gör jag allt med andakt. Sista doppet, morgonkaffet på mamma terass, sista glaset vitt på favoritstället vid havet. Allt ska memoreras. Känslor, ljud, smaker och dofter sorteras in i olika fack, redo att plockas fram en tråkig och deppig höstdag.

Mina minnen blir som små extrabatterier när orken plötsligt tar slut.

franska charkuterier, ostfondue och kärlek

Jag ligger i badet. Från rummet hörs jazzmusik och från restaurangen under oss kommer en doft av vitlök. Dom tunga fönsterluckorna är uppslagna och utanför faller ett lätt regn. Vi har just kommit till Annecy, denna lilla pärla vid Frankrikes näst största sjö. Vi har hittat ett litet enkelt hotell precis vid floden. Kvinnan som äger stället skrattar när F bläddrar i mobilen bland färdiga franska fraser. Hon pekar på min mage och säger något som jag uppfattar som en fråga. Nej det är inte dags ännu svarar jag på engelska. Hon skrattar igen och jag undrar om hon förstod. Det här med bad har blivit en liten ritual innan vi går ut, jag med magen och F med ett glas gott franskt vin i handen. Det är första kvällen med dåligt väder sedan vi börjat resan och vi upptäcker att F inte packat någon varm tröja eller jacka. Han drar, fnissig av vinet, på sig en av mina stickade koftor med trekvartsärm sen går vi till en fantastisk liten restaurang precis i nivå med floden. Vi äter fondue och franska charkuterier. Vid bordet bredvid sitter två unga killar, deras ögon gnistrar mot varandra och dom ser tydligt förälskade ut. Jag tänker att så ser nog andra på oss också just nu. Nyförälskade och med ett barn på väg, hela livet framför oss. Vi pratar om obetydliga saker, som att det var otroligt orutinerat av F att inte packat mer än kortärmat, vad bökigt det var att köra ut ur Geneve och att ostfondue det äter man nog max en gång per år. Jag vet inte om det då men det är någonting speciellt med just den här stunden. Någonting som gör att jag kommer att minnas den för resten av mitt liv, den fastnar extra tydligt i mitt minne och i mitt hjärta.

Dagen efter äter vi frukost i solen, chokladcroissanter och kaffe med mjölk. Vi bläddrar i vår kartbok för att komma fram till den bästa vägen att ta för att komma till Chamonix.

Vi ska nämligen upp på Mont Blanc.

minnen och morfars gamla pyjamas

Sommaren 2011. Jag och F ska tälta för första gången. Allt var perfekt, vi hittade bästa stället i världen att slå läger på, vi badade, solade och gräddade pannkakor. Allt var som en dröm fram till att vi insåg att vi skulle ju sova i tältet också. Du vet känslan när man var liten och skulle sova borta. Det var fniss, bus, godis och skoj fram tills det var dags att bädda madrassen man skulle sova på nedanför kompisens säng. Då kom verkligheten krypande. Varken mamma eller pappa på plats för att säga god natt. Det var nya ljud och nya dofter. En liten stund gick det att låtsas som om att allt var okej men sen brast det. Man fick fara hem igen. Precis det här upplevde vi där i tältet. Jag är mörkrädd som bara den och den här kvällen visade det sig att även F var mörkrädd, ordentligt mörkrädd skall tilläggas. Han var alltså inte den trygga axel att luta sig mot som jag hade räknat med. Så vi låg där i skenet av en gammal tältlampa som jag hade med mig och flimmret från ipaden, laddad med flera avsnitt Breaking Bad tror jag det var. Gud vilka naturmänniskor vi var. Vi försökte låtsas inför varandra att det inte var så läskigt. Vad var det, sa han. Det var bara en fågel sa jag. Hörde du, sa jag. Ja det är nog bara bryggan som gnisslar lite svarar han. Det här skådespelet fortsätter vi med. Den ena rädd och den andra trygg och lugn (på låtsas). Vi turas liksom om. Efter ett tag reser sig F och börjar gå igenom packningen. Först lugnt och strategiskt sen mer desperat och oorganiserat. Var är fällkniven, säger han. Rösten är lite ljusare än vanligt. Fällkniven tänker jag, vad ska han med den till. Efter en stund hittar han kniven och lägger den bredvid sig i sovsäcken. Så, nu känns det bättre pustar han ut. Jag kan liksom inte riktigt dela den känslan med honom där. Jag tycker nog att det känns lite sämre. Ja hur som helst så måste vi väl ha somnat till där i tidig gryning någon gång. Vaknar lite senare och inser det fantastiska med att tälta ute i det fria. Det är knäpptyst, havet är lugnt, himlen klarblå och klipporna svala efter natten. Kolla första bilden, F sträcker ut sig lite i morgonsolen i min morfars gamla pyjamas. Jag ligger kvar i tältet och känner mig som världens lyckligaste. Det är sommar, sol, han den där mörkrädda lite långa typen är min och i magen har jag en liten tjej som sparkar och lever om. Och jag minns det så väl när jag ser på dom här bilderna. På frukosten berättar jag för F att när han somnat så tyckte jag att jag hörde en björn stryka runt utanför tältet. Det finns väl ingen björn här ute får jag till svar. Efter ett tag kryper det fram att han varit rädd för diverse mördare/yxmördare. Det logiska där i morgonens ljus är ju att anta att det var vinden vi hört men om natten blir allt mycket mer hotfullt. Vi bestämmer modigt att stanna en natt till. Herregud hur farligt kan det vara. Plus lite fånigt att komma hem efter bara en natt när man berättat för alla man känner att man ska ge sig ut i naturen några nätter.

Det här med foton. Hemma hos pappa finns en stor låda med bara en massa foton från när jag och min storasyster var små. Jag fullkomligt älskar att gå igenom den. Bilder från verkligheten, livet. Mitt liv. Så tänker jag som så många gånger på vad som kommer hända med alla mina bilder. Dom ligger säkra på en disk här och en annan disk där, men hur säkra? Inte lika säkert som gamla hederliga fotonegativ i ett bankfack va? Jag vill att lilla E ska ha en stor låda med bilder i källaren från ett liv som hon är för liten att minnas. Hennes liv. Dit hon kan gå och bläddra och minnas. Skratta åt min frisyr och sin pappas glasögon. Minnas hur köket såg ut och vilka muggar vi drack morgonkaffet i. Säga att men herregud vart tog den där gamla lampan vägen, den är ju svinsnygg.

Eller är det så att lådan med foton blir en låda med hårddiskar istället, som man får märka med små lappar. Sommar och vinter 2011-2014. Det känns inte lika äkta. Inte lika romantiskt.

söndag på playan

IMG_4765

Vi låg på stranden igår. Platt på rygg lät vi solen värma våra bleka vinteransikten. Små fluffiga moln mot en klarblå himmel. Skridskoåkarna susade förbi ute på isen och det enda som saknades var en termos med varm choklad. Herregud tänk att vi har en hel vår och sommar framför oss. Jag blir alldeles pirrig när jag tänker på det! Om lite mindre än en månad börjar jag jobba igen, håller tummarna att våren kommit på riktigt då så jag kan cykla till jobbet. På min nya fina röda cykel. Det vore otroligt lyxigt.

Hoppas måndagen är till belåtenhet. Kom ihåg att kramas!