natt efter natt efter natt

Vår säng är 180 bred, av dom centimetrarna nyttjar jag ungefär 30, F tar upp lite mer säg kanske 60. Vi delar alltså på en 90-säng, en sån man hade när man var tio år och bodde hemma. Det krävs inget mattesnille för att räkna ut att vi då har hela 90 cm kvar av dubbelsängen. Man skulle ju kunna romantisera det hela och tänka att Åh va fint att dom fortfarande vill ligga tätt omslingrade hela natten och låta den ena sidan av sängen vara helt orörd. Nej så är det förstås inte. Det finns en tredje part i det här dramat. En person som iklädd blommig pyjamas helt ogenernat natt efter natt efter natt kräver sina 90 centimeter av vår säng. Det gnisslas tänder, pratas i sömnen, sparkas och fäktas. I hemlighet planerar vi en kupp, en välutformad plan för att få bort den där lilla från vår säng men det är tungrott, ständig motvind. Dagens trötthet vinner lätt över sluga planer om en egen säng i det egna rummet.

Så tills vi tar oss i kragen och gör slag i saken får jag väl passa på att njuta av dom mysiga och härliga sakerna den där blommiga lilla mitt i sängen ger oss. Hennes fantastiska doft och snusande andetag, hennes varma fötter i ett höstkyligt sovrum och hennes små lena händer som famlar runt i mörkret på jakt efter en annan hand att hålla i sin.

framtidsplaner och veckomatsedel

Så är nu hösten här ändå. Jag märker en låda med Sommarkläder och bär ner till källaren. Det känns bra. Jag tycker om hösten, luften är lätt att andas och vad som helst är möjligt. Vi varvar grandiosa framtidsplaner med planering av veckomatsedeln. På söndag är det ugnspannkaka.

Hösten är lite som nyår faktiskt, man börjar om. Ett blankt blad. Mina höstlöften får bli att gå och lägga mig tidigare på kvällen, läsa fler böcker, gå mer på bio och sluta dricka dåligt automatkaffe. Ja så får det bli.