minnen och morfars gamla pyjamas

Sommaren 2011. Jag och F ska tälta för första gången. Allt var perfekt, vi hittade bästa stället i världen att slå läger på, vi badade, solade och gräddade pannkakor. Allt var som en dröm fram till att vi insåg att vi skulle ju sova i tältet också. Du vet känslan när man var liten och skulle sova borta. Det var fniss, bus, godis och skoj fram tills det var dags att bädda madrassen man skulle sova på nedanför kompisens säng. Då kom verkligheten krypande. Varken mamma eller pappa på plats för att säga god natt. Det var nya ljud och nya dofter. En liten stund gick det att låtsas som om att allt var okej men sen brast det. Man fick fara hem igen. Precis det här upplevde vi där i tältet. Jag är mörkrädd som bara den och den här kvällen visade det sig att även F var mörkrädd, ordentligt mörkrädd skall tilläggas. Han var alltså inte den trygga axel att luta sig mot som jag hade räknat med. Så vi låg där i skenet av en gammal tältlampa som jag hade med mig och flimmret från ipaden, laddad med flera avsnitt Breaking Bad tror jag det var. Gud vilka naturmänniskor vi var. Vi försökte låtsas inför varandra att det inte var så läskigt. Vad var det, sa han. Det var bara en fågel sa jag. Hörde du, sa jag. Ja det är nog bara bryggan som gnisslar lite svarar han. Det här skådespelet fortsätter vi med. Den ena rädd och den andra trygg och lugn (på låtsas). Vi turas liksom om. Efter ett tag reser sig F och börjar gå igenom packningen. Först lugnt och strategiskt sen mer desperat och oorganiserat. Var är fällkniven, säger han. Rösten är lite ljusare än vanligt. Fällkniven tänker jag, vad ska han med den till. Efter en stund hittar han kniven och lägger den bredvid sig i sovsäcken. Så, nu känns det bättre pustar han ut. Jag kan liksom inte riktigt dela den känslan med honom där. Jag tycker nog att det känns lite sämre. Ja hur som helst så måste vi väl ha somnat till där i tidig gryning någon gång. Vaknar lite senare och inser det fantastiska med att tälta ute i det fria. Det är knäpptyst, havet är lugnt, himlen klarblå och klipporna svala efter natten. Kolla första bilden, F sträcker ut sig lite i morgonsolen i min morfars gamla pyjamas. Jag ligger kvar i tältet och känner mig som världens lyckligaste. Det är sommar, sol, han den där mörkrädda lite långa typen är min och i magen har jag en liten tjej som sparkar och lever om. Och jag minns det så väl när jag ser på dom här bilderna. På frukosten berättar jag för F att när han somnat så tyckte jag att jag hörde en björn stryka runt utanför tältet. Det finns väl ingen björn här ute får jag till svar. Efter ett tag kryper det fram att han varit rädd för diverse mördare/yxmördare. Det logiska där i morgonens ljus är ju att anta att det var vinden vi hört men om natten blir allt mycket mer hotfullt. Vi bestämmer modigt att stanna en natt till. Herregud hur farligt kan det vara. Plus lite fånigt att komma hem efter bara en natt när man berättat för alla man känner att man ska ge sig ut i naturen några nätter.

Det här med foton. Hemma hos pappa finns en stor låda med bara en massa foton från när jag och min storasyster var små. Jag fullkomligt älskar att gå igenom den. Bilder från verkligheten, livet. Mitt liv. Så tänker jag som så många gånger på vad som kommer hända med alla mina bilder. Dom ligger säkra på en disk här och en annan disk där, men hur säkra? Inte lika säkert som gamla hederliga fotonegativ i ett bankfack va? Jag vill att lilla E ska ha en stor låda med bilder i källaren från ett liv som hon är för liten att minnas. Hennes liv. Dit hon kan gå och bläddra och minnas. Skratta åt min frisyr och sin pappas glasögon. Minnas hur köket såg ut och vilka muggar vi drack morgonkaffet i. Säga att men herregud vart tog den där gamla lampan vägen, den är ju svinsnygg.

Eller är det så att lådan med foton blir en låda med hårddiskar istället, som man får märka med små lappar. Sommar och vinter 2011-2014. Det känns inte lika äkta. Inte lika romantiskt.

Follow on Bloglovin

2 reaktioner till “minnen och morfars gamla pyjamas”

  1. Du är fantastisk. Man blir så glad att läsa dina berättelser. Väntar med spänning vad du skriver nästa gång. Kram

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *