då när man inte raderade

Jag minns en gång när jag var liten. Vi hade så mycket snö en dag. Hela trädgården gnistrande vit. Jag ville dokumentera, komma ihåg, spara. Vi hade en polaroidkmera. Jag minns att jag ställde mig i fönstret i mitt rum med kameran i handen. Varje bild kostar tio kronor hade pappa sagt till mig när han visade hur den fungerade. Jag tyckte den här bilden var värd tio kronor. Ut kom det lilla vita arket, jag tog det försiktigt mellan tumman och pekfingret och skakade så där lite fram och tillbaka. Bilden blev inte som jag tänkt mig, allt man såg var en suddig liten person och en stor kamerablixt i ett fönster. Jag skämdes. Knölade ihop fotot och slängde det. Jag vet att pappa hittade den där bilden och tog upp den igen. Jag skulle vilja ha den, som ett minne av  hur det var då. Då när man inte raderade en dålig bild och tog en ny.

Follow on Bloglovin

Skriv en kommentar

Du kan använda följande HTML HTML:
<a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>